Vad är panikångest. Symptom, upplevelser, smärta.

Vi är många som har överlevt en traumatisk uppväxt. Vissa av oss orkar inte fullt ut, utan går mer eller mindre under i självdestruktiva beteendemönster. Andra av oss lever i någon form av ingemansland. Vissa blir överlevare och några klarar av att faktiskt fullt ut leva. För mig växlar det mellan alla dessa. I boken beskrivs hur det kan upplevas när psyket stänger ner och försätter en människa i dissociation. Korta texter återger även olika händelser som påverkat hur skadorna uppkommit, samt en förklaringsmodell kring teorin om strukturell dissociation. Boken innehåller även författarens egna illustrationer samt en vädjan till behandlare samt vårdpersonal. Denna bok kan fungera väl som kompletterande kurslitteratur för behandlare och vårdpersonal. Författaren skildrar perspektivet från den drabbades synvinkel, vilket ger innehållet en särskild tyngd och värdefull information. Skolpersonal, socialtjänst, polis och andra samhällsinstanser kan tillgodogöra sig innehållet samt få ökade insikter kring dissociationsproblematik och vikten av ett professionellt bemötande och salugent förhållningssätt Vidare finns en förhoppning att anhöriga, kollegor och vänner kan få bredare förståelse kring komplexiteten som det innebär att leva med dissociation. Samt styrka att fortsätta kämpa tillsammans. Författaren vill ge hopp och betona att hjälp finns att få.

En självbiografi skriven av Angelique Skröder, hon skriver om sitt liv med panikångest och ocd. Ni får läsa om hennes uppväxt och om hennes liv som tonåring hand i hand med sin ångest. Hur det känns att få en attack, om alla saker hon kände sig tvungen att göra för att inget hemskt skulle hända. Boken avslutas med hur Angelique övervann sina sjukdomar och vart hon står idag. ''För att orka hela dagen i skolan måste jag vara stark. Jag måste tro på mig själv och inte låta ångesten smyga upp bakom ryggen på mig. Ibland tar jag några djupa andetag och nyper mig själv lite försiktigt i fingrarna. Ibland kliar jag mig på armar och bröstet. Jag vet inte riktigt varför jag gör så, jag tror jag vill "känna" av mig själv kanske. Det var som när jag var liten, då nöp jag mig ofta i armarna för att se så jag verkligen var vaken. Tillslut blev det något jag alltid var tvungen att göra, jag hade ibland stora märken på armarna.''